En skrivövning: Skriv en scen där en person i din berättelse MÅSTE göra något som hon eller han absolut inte vågar.

Trots tumultet gick ordern inte att missuppfatta. Sergeanten hade vänt sig om från framsätet och skrikit för full hals, rakt i ansiktet på honom.

   – Bemanna kulsprutan!

   Schassens spott som små ljumma regndroppar i ansiktet. Men kroppen ville inte lyda, det kopplade liksom inte. Han visste förstås vad han förväntades göra. Det rullade som ett mantra i huvudet på honom – kulspruteskytten avger eld mot misstänkta punkter för att täcka gruppens reträtt – en självklar men just nu omöjlig uppgift. Han såg sig själv som på film. Eller i en mardröm. Man försöker springa men benen sitter fast i en tjock sirap.

Prognosen hade varit att det skulle bli en lugn patrull. Väderomslaget hade förmodligen tvingat motståndaren upp i bergen, för att övervintra i de svåråtkomliga och avlägsna småbyarna som saknade namn på västerländska kartor. Så hade det varit varje år sen koalitionsstyrkorna anlänt till Afghanistan. Den första snön signalerade eld upphör. Tills vidare.

   När vägbomben briserade hade han känt sig… ja, lurad. Tre dagar kvar till permission. Om precis en vecka skulle han fylla tjugoett. Fira tillsammans med Maria i hennes studentlägenhet på Kantorsgatan, skuggan av Hindukushbergen en världsdel och en evighet bort.

– Men agera då för Satan!

   Sergeanten slet upp honom på fötter. Han kände sig som en astronaut, nyss hemkommen till jorden med ben av spagetti, när han kravlade sig upp i terrängbilens taklucka. Han famlade, fick tag i vapnet och kramade avtryckaren. Kulsprutan vrålade, ett urtidsmonster som väckts för bryskt. Han hade ingen aning om vad han siktade på, sköt långa skurar mot bergssidan. I periferin hörde han sergeantens order till övriga gruppmedlemmar: Avsittning! Blixtlåsvis höger! Första omgång understödjer! Framåt!

   De övriga gruppmedlemmarna höll på att förflytta sig till säkerhet, men de rörde sig i öppen terräng och var beroende av hans understödseld. Han försökte fokusera på sin andning – någonting fattbart som kunde motverka känslan av att kroppen höll på att upplösas av adrenalin.

   Mitt i paniken en plötslig och kristallklar tanke: en – back – öl. Så lång skulle en kontrollerad kulsprutesalva vara, lika lång tid som det tog att lugnt säga ”en back öl”. Var salvan längre än så gjorde den kraftiga rekylen att man siktade på kråkorna istället för fienden. Han kvävde ett infall att skratta åt situationen som kändes absurd. Istället började han att räkna ölbackar, och avge kontrollerad och dödligt träffsäker eld.

– Bra som fan Nilsson, meddelade Sergeanten på gruppradion. Gör dig klar för förflyttning du med.

Han hade klarat det. Gruppen var i säkerhet och det var tack vare honom.

   Anspänningen släppte så plötsligt och oväntat att han började gråta.