Skriv en scen där din huvudperson misslyckas med något och försöker komma på en lösning.

Jag hade föresatt mig att jag skulle tala ut med honom. Det är väl ett sådant behov man har som blir mer pockande när man påminns om tillvarons förgänglighet.

   Pappa hade legat på sjukhuset över natten redan. Mamma vid hans sida, som alltid, med sina ängsliga ömhetsbetygelser och sitt påträngande uppassande. Hon skulle förstås inte ha klarat en minut hemma själv.

   Det blev inget av; det där med att tala ut alltså. Eller ja, vi pratade ju så klart. Utväxlade meningslösheter. Men den egentliga kommunikationen med pappa pågår alltid på ett annat plan. Det ordlösa – där är han kung. Kan få en att känna sig riktigt liten utan att säga det minsta dugg. Han har ett sätt liksom farsan… en natt på sjukhuset och det var redan som han ägde stället. Höll hov. Som om jag skulle vara tacksam över att få komma på besök – och samtidigt den outtalade anklagelsen för att jag kom först nu, när han kanske låg på det yttersta. Som det heter.

   Orden är alltid bara ett bakgrundsbrus med pappa. Banala ord: visst, det gick bra att köra, nej då det hade inte varit några problem att hitta till rätt sal. Kan du hålla käften och lyssna för en gångs skull i ditt liv?

   Det sista sa jag inte. Inte ens outtalat.

   Mamma var helt malplacerad där på sjukhuset. Skuttade nervöst runt och rättade till blommorna som folk skickat. Spelad käckhet. Talade om att allt kommer att bli bra, och började sen i nästa sekund oja och beklaga sig istället. Pappa gav henne en menande blick och hon satte sig och började skala (klösa) en halvmogen apelsin.

   Det luktade sjukhus och apelsin och jag ville spy.

   Pappa ville höra hur det var med mig och barnen. Han undrade förstås inte av något egentligt intresse. Det var en manöver för att han ytterligare skulle kunna befästa sin position och självbild av karln som inte lät sig skrämmas av en liten hjärtattack; nej minsann, viktigaste är ju att se till att kvinnorna har det bra.

   Jo, tjena…

   Om du brytt dig om att jag skulle ha det bra pappa så kunde du ha funnits där när Ola gick ifrån mig. När jag som ensamstående mamma på fyrtiotvå år lämnades med tre barn, en depression och otaliga avbetalningar på huslånet. Då kunde du ha ställt upp. Varit en närvarande morfar så att jag kunnat arbeta på heltid utan att bli utbränd på kuppen. Ditt spelade intresse nu betackar jag mig för.

   Men jag sa inte det heller.

   Jag svarade bara, kort och artigt. Det blev tyst ett slag. 

   Mamma är inte så bra på tystnader. Hon suckade och tittade på pappa. Inte med kärlek eller ens ömkan i blicken – det var med vädjan: vad ska hända med mig?

   Jag stod inte ut mer och sa att pappa säkert behövde vila.

   Det var när jag och mamma lämnade sjukhussalen som jag såg det. Bara ett kort ögonblick innan dörren slog igen. Pappa trodde att han inte var iakttagen längre och satt där i sängen med blicken fäst någonstans långt borta. Han såg så liten ut då.

   Liten och rädd.

   Det var bara någon sekund, men jag kom på mig själv med hur mycket jag älskar honom. Jag borde verkligen tala ut med honom…

En skrivövning: Skriv en scen där en person i din berättelse MÅSTE göra något som hon eller han absolut inte vågar.

Trots tumultet gick ordern inte att missuppfatta. Sergeanten hade vänt sig om från framsätet och skrikit för full hals, rakt i ansiktet på honom.

   – Bemanna kulsprutan!

   Schassens spott som små ljumma regndroppar i ansiktet. Men kroppen ville inte lyda, det kopplade liksom inte. Han visste förstås vad han förväntades göra. Det rullade som ett mantra i huvudet på honom – kulspruteskytten avger eld mot misstänkta punkter för att täcka gruppens reträtt – en självklar men just nu omöjlig uppgift. Han såg sig själv som på film. Eller i en mardröm. Man försöker springa men benen sitter fast i en tjock sirap.

Prognosen hade varit att det skulle bli en lugn patrull. Väderomslaget hade förmodligen tvingat motståndaren upp i bergen, för att övervintra i de svåråtkomliga och avlägsna småbyarna som saknade namn på västerländska kartor. Så hade det varit varje år sen koalitionsstyrkorna anlänt till Afghanistan. Den första snön signalerade eld upphör. Tills vidare.

   När vägbomben briserade hade han känt sig… ja, lurad. Tre dagar kvar till permission. Om precis en vecka skulle han fylla tjugoett. Fira tillsammans med Maria i hennes studentlägenhet på Kantorsgatan, skuggan av Hindukushbergen en världsdel och en evighet bort.

– Men agera då för Satan!

   Sergeanten slet upp honom på fötter. Han kände sig som en astronaut, nyss hemkommen till jorden med ben av spagetti, när han kravlade sig upp i terrängbilens taklucka. Han famlade, fick tag i vapnet och kramade avtryckaren. Kulsprutan vrålade, ett urtidsmonster som väckts för bryskt. Han hade ingen aning om vad han siktade på, sköt långa skurar mot bergssidan. I periferin hörde han sergeantens order till övriga gruppmedlemmar: Avsittning! Blixtlåsvis höger! Första omgång understödjer! Framåt!

   De övriga gruppmedlemmarna höll på att förflytta sig till säkerhet, men de rörde sig i öppen terräng och var beroende av hans understödseld. Han försökte fokusera på sin andning – någonting fattbart som kunde motverka känslan av att kroppen höll på att upplösas av adrenalin.

   Mitt i paniken en plötslig och kristallklar tanke: en – back – öl. Så lång skulle en kontrollerad kulsprutesalva vara, lika lång tid som det tog att lugnt säga ”en back öl”. Var salvan längre än så gjorde den kraftiga rekylen att man siktade på kråkorna istället för fienden. Han kvävde ett infall att skratta åt situationen som kändes absurd. Istället började han att räkna ölbackar, och avge kontrollerad och dödligt träffsäker eld.

– Bra som fan Nilsson, meddelade Sergeanten på gruppradion. Gör dig klar för förflyttning du med.

Han hade klarat det. Gruppen var i säkerhet och det var tack vare honom.

   Anspänningen släppte så plötsligt och oväntat att han började gråta.